Detta brev skrev jag en gång när min psykolog var här. Hon
ville att jag skulle skriva ett brev till Nina-Marie (mig själv), att jag skulle
tänka på vad jag själv skulle ha sagt till en person med den bakgrund jag har.
Jag bestämde mig för att skriva till Nina-Marie från en vän, det kändes lite
lättare än att tänka att det var jag som skrev till mig själv.
Jag brukar försöka läsa detta brev lite nu och då, och tänka
att det är faktiskt sant det som står i brevet. Det kan bli som "en tröst"
ibland.
Tänk om detta brev skulle kunna vara till stöd/hjälp/tröst för dig oxå, om du
har liknande bakgrund som mig? Det skulle verkligen göra mig glad i så fall.
Här kommer brevet:
Du är inte ensam, även om det kan kännas så.
Det finns många runt omkring dig, som tycker om dig och bryr sig om dig, som
skulle göra allt de kan för att hjälpa dig.
Inget som hände var ditt fel.
Det kan inte vara ett barns fel, det är de vuxna som ska älska och ta hand om
barnen på bästa sätt. Barn är oskyldiga och beroende av vuxna.
Det var de vuxna som gjorde fel, ett jättestort fel, nånting som var förbjudet,
nåt som ingen, varken barn eller vuxen, ska behöva utsättas för och gå igenom.
Du är otroligt stark som överlevt detta, du är en
överlevare, och du kommer, när det är dags, att "komma ut på andra sidan" ännu
starkare.
Och med vissheten att du kan göra det onda du upplevt till nåt som kan hjälpa
andra på vägen till ett bra liv.
/en Vän
Skrivet i februari 2009