Mamma och pappa skildes för första gången
när jag inte ens var 2 år.
När jag var i tre års åldern så flyttade mamma
ihop med en kille, vi kan kalla honom
S.
S
var ingen snäll människa. Han slog mig.
Och utsatte mig för sexuella övergrepp.
Han passade på när mamma inte var
hemma. Eller gjorde nåt när mamma var
hemma och han skulle torka mig när jag
var på toan. (Du kan läsa om vad han gjorde i texten
Kaos).
Han sa att jag inte fick säga nåt till
någon. Att en massa hemska saker skulle
hända om jag berättade för någon. Han
sa bl.a. att ingen skulle vilja veta av
mig, och att mamma skulle slänga ut
mig... Han sa också att det var mitt
eget fel det som hände, att jag gjorde
något som gjorde att han ville göra så
mot mig. Han sa också att det var
"normalt", att alla vuxna män
gjorde så mot små flickor.
Jag vågade inte berätta för någon.
Och skulle jag nu ha vågat, så hade jag
ingen att berätta det för.
S slog mig också. För vad som helst.
Han slog mig vid middagsbordet, för att
han tyckte att jag åt för sakta. Hade
jag inte ätit upp när han hade ätit
klart, så fick jag stryk. Och det blev
varje dag. För jag åt aldrig
tillräckligt snabbt...
Han hittade alltid någon anledning till
att slå mig...
Han jagade också ut mig i skogen (vi
bodde intill en skog) när han tyckte att
jag hade gjort något fel. Jag fick inte
komma hem förrän han tutade med bilen.
Det kunde betyda en hel dag ute i skogen,
från morron till kväll, utan mat och
vatten, och med dåliga kläder. Han
berättade ju dessutom så klart om alla
hemska saker som lurade i skogen...
Mamma slog mig också.
Om hon inte såg till att S slog mig, så hon slapp göra
det själv... Mamma hittade också alltid
en anledning till att slå mig. Jag fick
inte märkas, skulle helst inte finnas
till. Grät jag, blev arg - eller bara
var glad - så fick jag stryk. Jag lärde
mig snart att inte märkas. Men jag fick
stryk ändå...
Mamma misshandlade mig psykiskt också.
Sa att jag var värdelös. Att hon inte
kunde begripa vad hon hade gjort för att
förtjäna en sån unge. Att allt var
mitt fel. Att jag bara fick vad jag
förtjänade...
S
misshandel och andra övergrepp pågick
tills jag var i 6 års åldern. Då flyttade mamma
ifrån honom.
Men mammas misshandel har pågått
fysiskt tills jag var 13 år och psykiskt
i stort sett hela mitt liv.
När
mamma flyttade ifrån S, så flyttade mamma och pappa ihop
igen.
Pappa började dricka sprit och kom hem full och drog hem
sina fulla kompisar. Hans fulla kompisar gav sig på mig.
De kom in på mitt rum på kvällen när jag hade gått och
lagt mig, och utsatte även de mig för sexuella
övergrepp, på samma sätt som S hade gjort. Fast denna
gång var de flera stycken. De kunde vara 4-5 stycken på
en gång. Och de sa samma saker som S hade sagt. Att
allt var mitt fel. Och jag trodde dem...
Denna gång pågick det tills jag blev ca 10 år. Då skildes pappa och mamma
igen. Och en del av mitt helvete slutade.
Men
en annan del började. Mamma slutade
fungera. Hon skötte jobbet, men det var
det enda hon gjorde. Jag fick ta hand om
allting hemma. Tvätta, städa, laga mat.
Vara med när vi handlade, försöka
räkna ut att pengarna skulle räcka.
Och mamma slog mig fortfarande.
I skolan blev jag mobbad från årskurs ett till årskurs sex. Lärarna "såg" ingenting. Ville inte se, rättare sagt. Det var ju så uppenbart vad som pågick.
Under
hela denna tid så sa jag aldrig något
till någon. Ingen av mina kompisar
visste vad som pågick hemma. Idag, när
jag har berättat för dem, så kan de
knappt tro det. För de märkte ju aldrig
nåt...
Men jag lärde mig sätta upp ett
"skal" utåt. Det skalet visade
att allt var bra hemma, att allt var
perfekt och att jag mådde jättebra...
Jag har förträngt övergreppen i många
år. Jag var tvungen att "stänga
av" - för att överleva. För ett
par år sedan så kom minnena tillbaka.
Allt har inte kommit tillbaka än, men
det kommer mer och mer hela tiden.
Jag kommer att skriva mer om tiden efter,
när jag flyttade hemifrån, hur allt har
gått sen... Men jag orkar inte nu.
Men kom gärna tillbaka för att läsa
fortsättningen senare!
(I juli 2009 har jag skrivit min historia del 2 som är sista delen, i varje fall tills vidare.)