Min historia, del 2

Ja min förra del av historien slutade vid 12 års ålder. Då hade jag slutat årskurs 6. Mamma och pappa hade skilt sig, och jag var en "extra mamma" och skötte allt hemma, samtidigt som mamma misshandlade mig fysiskt och psykiskt. Men de sexuella övergreppen hade upphört.

Då vid 12 års ålder, så flyttade vi, till en lite större ort än den vi bott på tidigare. Jag bytte skola och började i 7an på en större högstadieskola.
Det året delade vi på ett större hus tillsammans med en annan familj som vi kände sedan tidigare. Det gjorde att det året blev ganska lugnt för mig, eftersom det fanns andra i huset, som gjorde att min mamma inte slog mig och trakasserade mig så mycket... Blev bara nån enstaka gång om vi var ensamma. Så det året var rätt ok, jag blev inte mobbad i skolan heller.

När jag skulle börja i 8an så flyttade vi igen, denna gången till en mindre ort, och jag fick börja i en ny högstadieskola. Jag blev inte mobbad där, men var väldigt ensam och utanför.
Hemma var det jobbigt och jag mådde jättedåligt. Mamma misshandlade mig psykiskt. Men inte fysiskt, det hade hon nu slutat med.
Jag fick prata med skolpsykologen i skolan. Men det hjälpte inte mycket för jag vågade inte berätta hur det var hemma... Men i skolan hade jag en kvinnlig lärare, M, som jag fick bra kontakt med och jag kunde prata med henne om hur det var hemma och så. Det kändes bra. Det var första gången som en vuxen person verkligen lyssnade på mig och tog mig på allvar. Och stöttade mig. Det var underbart.
Men jag mådde ändå sämre och sämre...
När jag slutade nian, så bodde vi kvar på samma lilla ort, även om vi hade flyttat några gånger inom orten. Jag började gymnasiet, och det var i en stad i närheten.
Jag gick en sjukvårdsutbildning, den var 2 år.

När jag hade gått en termin i skolan så flyttade vi igen, denna gång till en annan liten ort 4 mil längre från staden, så nu hade jag 7 mil enkel väg till skolan. Det blev jättejobbigt för mig att åka så långt varje dag.
Det funkade inte hemma, och det funkade inte i skolan. Jag kunde inte koncentrera mig, och kunde inte lära mig nåt och fick jättedåliga resultat på alla prov, och med resultat att jag fick dåliga betyg.

Jag vände mig till min vårdcentralsläkare och bad att få en remiss till psyk.
Så fick jag börja på barn- och ungdomspsyk, men denna gången fick jag gå där ensam, de gjorde ett "undantag" för mig... Lyckligtvis.
Men den psykologen tyckte jag inte lyssnade på mig riktigt. Jag försökte berätta hur det var hemma och så, men hon tog mig inte på allvar. Jag berättade att jag tänkte mycket på döden (hade starka självmordstankar, men sa det inte rakt ut) men hon sa att det var normalt att fundera kring döden... Ok, så jag sa inte mer om det...

När jag var 17 år så flyttade jag hemifrån. Till en början fick jag bo hos min lärare från högstadiet, M, men så småningom flyttade jag till en egen lgh, I samma stad där jag gick gymnasiet.
Det var tufft ekonomiskt och tufft att bo helt ensam. Men det kändes ändå bra på nåt vis, att jag nu fick "sköta mig själv" utan att nån la sig i.
Flyttade senare till en billigare lgh några km utanför staden, men det gick bra med bussar och fanns en mataffär i närheten så det var inga problem så.
Skolan gick inte så bra och jag mådde väldigt dåligt. Det var tufft helt enkelt, på alla vis.

Jag fick börja i samtal hos en sjuksköterska på psyk. Jag gick hos henne i drygt 3 år. Det hjälpte mig väl lite på vägen, i varje fall så kunde jag prata om en liten del i mitt liv.
1996 var året då jag första gången blev inlagd på en psykiatrisk vårdavdelning.
Efter det så har jag åkt in och ut i perioder, och så är det fortfarande.
Jag har svårt att komma ihåg så mycket av de här åren som har gått sen dess. Det har varit väldigt tuffa perioder, men samtidigt har jag också haft perioder som varit bättre. Jag flyttade till en annan stad, och fick bra kompisar där. Var meningen att jag skulle börja en utbildning, men var för dålig psykiskt för att klara den. Fick så småningom en "sysselsättning" i den staden som var perfekt för mig och där jag trivdes väldigt bra. Bodde i den staden i 8-9 år, och flyttade sedan igen till ännu en annan stad.

Dessa åren som gått har det varit uppåt och neråt, i perioder.
Jag har varit självdestruktiv på olika sätt i många år, men har nu börjat få lite hjälp att hantera detta och lära mig andra, konstruktiva sätt att hantera tillvaron när det blir jobbigt.

Jag kan inte berätta så mycket mer i detalj vad som hänt egentligen dessa åren. För mig känns det mest som en "dimma" med händelser som jag ännu inte riktigt kan "reda ut". Jag har väldigt dåligt minne, har jag upptäckt och det verkar bli sämre. Men det kanske är bara en känsla, att det blir sämre, jag vet inte.
Jag har idag och sedan flera år tillbaka inte någon regelbunden eller ofta kontakt med min mamma.
Jag vill inte träffa henne, jag vill inte prata med henne på tfn.
Det väcker alldeles för mycket som gör så otroligt ont inuti.

Min pappa hälsar jag på kanske 3-4 ggr/år. Vi kan väl inte prata med varann egentligen mer än om "vardagliga" saker, och jag har accepterat det, så har det alltid varit och antagligen kommer det förbli så.

Jag tror att min historia del 2/sista delen får sluta här, i varje fall just nu. Kommer kanske tillbaka och skriver mer här när det "dyker upp" saker i minnet om nåt jag inte berättat om.

/Nina-Marie 2010