Jag har mått dåligt psykiskt så länge jag kan minnas.
Kontakt med psyk hade jag första gången när jag var 10 år. Andra gången var jag 14, och sen har det rullat på. Första gången jag blev inlagd på psyk var i januari -96, och sen dess har det blivit väldigt många och långa perioder på psyk. Mina diagnoser är posttraumatiskt stressyndrom, depressioner och borderline personlighetsstörning (numera heter det "emotionellt instabil personlighetsstörning"). Med andra ord, så har jag fått svåra psykiska problem av det jag har varit utsatt för. Jag har svårt för att lita på folk. Är nästan ständigt rädd och ångestfylld.
Men vem är då jag? "En helt vanlig tjej" hade jag tänkt skriva. Men vanlig? Jag vill nog helst se mig som vanlig, men jag vill inte att det ska vara vanligt det jag har varit utsatt för. Fast vem är vanlig egentligen?? Alla är vi ju unika.
Mina vänner beskriver mig som snäll, har stort hjärta, omtänksam, lite tillbakadragen...
Jag har några få nära vänner. De är oerhört viktiga. Utan dem skulle jag inte klara mig. Tack för att ni finns! (Ni vet vilka ni är).
Jag är intresserad av det mesta. Tror på ett liv efter detta och på att det finns en "högre makt" som är god. Jag tror att kärleken kan övervinna allt ("Amor Vincit Omnia", på latin). Jag älskar att skriva, det är ett sätt för mig att överleva.
Jag bor i en lgh på ett särskilt boende ("gruppboende"), och trivs bra där jag bor.
Ja, vad vill ni veta om mig?? Maila mig gärna och fråga om ni undrar nåt! Jag svarar så gott jag kan och orkar...