Kaos

Den här texten skrev jag när jag låg inne på psyk en period, från mitten av juli till mitten av augusti 2001. Den är väl inte perfekt grammatiskt, men jag skrev bara av mig allt som kom ut...

4/8 2001

Kaos. Allt är kaos. En sån enorm smärta inombords, vet inte vad jag ska göra...
Lilla NinaMarie längst längst in, hon är så liten, så liten, kan inte alls hävda sig mot Stora NinaMarie utanpå. Lillninamarie vill sluta skära sig och sluta göra självmordsförsök. Men det vill inte Storninamarie. Hon vill fortsätta. Hon vill inte leva längre orkar inte vill inte. Klarar inte av det.
Ångesten och rösterna skriker inuti. En massa surr prat skrik, tankar, känslor ångest kaos.
Rösterna säger åt mig att allt var mitt fel som hände när jag var liten, att jag fick skylla mig själv, att jag är värdelös, hopplös, hemsk, vidrig, ja allt de kan komma på. Jag är värdelös.
Men inte ska hon komma och klaga här inte, flicka lilla!! Hon får minsann vad hon förtjänar, hon är inte värd nåt bättre!!!
Hon klagar på att vi finns till, men hon får allt skylla sig själv! Vi är här för att jävlas.
Jag kan inte sluta skära mig. Vet inte om jag vill heller. Jo lillninamarie vill det men inte storninamarie. Och storninamarie tar över.
En hora. Det är vad jag är. Måste ha varit det när jag var liten. Känner mig som det nu. I alla fall själsligen, på nåt vis.
Hora. Det har jag skurit in på mitt ben med ett rakblad för några dar sen. För det är vad jag är.
Jag hatar mig själv. Hatar min kvinnlighet. Hatar att få mens. Då måste jag stå ut med den äckliga delen av mig själv, blir påmind hela tiden.
Önskar jag kunde få slippa mensen i alla fall... Men har man den så har man den så är det väl.
Jag skär mig därför att jag hatar mig. Vill bara förstöra mig själv ännu mer, så jag får större anledning att hata mig själv.
Kaos. När jag skär mig så säger rösterna till mig bra ninamarie, skär mer, djupare!! Och det är så svårt att stå emot. När jag skar mig innan jag åkte in, så sa de djupare djupare hela tiden. Jag tänkte sluta skära så det inte blev så djupt, men då tvingade rösterna mig att fortsätta. Men det behövde inte sys. Det var gränsfall, men det behövdes inte. Men nu har såret blivit infekterat, men det börjar läka ut nu. Det händer sällan, att det blir infekterat, med tanke på hur många gånger jag skurit mig...
Övergreppen det gör så fruktansvärt ont inuti. Vet att jag måste prata om dem men jag fattar inte hur jag ska kunna göra det. Men det är lite lättare att skriva... Så jag försöker med det så får jag se hur det går.
Nej du ska inte berätta nåt säger rösterna till mig det är förbjudet! du fick inte säga nåt! Du får fortfarande inte!!!
Jag var tre år när det började. Då flyttade mamma ihop med en karl, S. Han utsatte mig för sexuella övergrepp i 4 år, tills jag var 7 år, då flyttade mamma ifrån honom. Detta har jag berättat så många gånger, men inte för mig själv egentligen. Fast jag vet inte om det är nån annan som får läsa det här sedan. Får jag se.
I alla fall det började med att han skulle torka mig när jag hade varit på toan, men att han gjorde nåt mer. Tog på mig där nere. Jag sa till mamma att jag inte ville att han skulle torka mig, jag ville göra det själv. Men S sa att jag inte fick torka mig själv, han sa att jag inte kunde. Och det kanske han hade rätt i? vet inte hur duktig man är när man är tre år...

5/8 2001
S. Han utnyttjade mig på alla sätt och vis. Slog mig, utnyttjade mig sexuellt, skrek på mig, jagade iväg mig ut i skogen, slog mig vid matbordet för att jag åt för sakta... Misshandlade mig psykiskt också. Fick alltid veta hur värdelös jag var, hur allt var mitt fel osv.
Jag vet inte om jag klarar av att berätta...
Han försökte våldta mig. Jag vet inte om han lyckades, minns bara den enorma smärtan, som om man skulle slitas sönder. Han tvingade mig att ta snoppen i munnen. Så äckligt!! Minns det enorma illamåendet och att jag tyckte att det var så äckligt, hemskt.
Jag har en massa minnesbilder, fragment om vad som hände. Enormt svåra känslor som jag inte klarar av att känna. Men som sipprar fram mer och mer och som tvingar mig att känna. Det gör så oerhört ont!!! Vill bara fly ifrån det.
Jag tror det är därför jag vill ta livet av mig. Inte för att ta död på mig själv, utan mest delar av mig själv, den del som består av minnen och smärta och alla svåra känslor, det är det jag vill ta död på. Och dör då hela jag, så är det värt det. Huvudsaken jag slipper det, kommer ifrån det, snabbt, för jag står inte ut!!
Samma när jag skär mig... vill skära bort den delen av mig. Men det kan jag ju inte göra även om jag försöker. Och så skär jag mig för att jag hatar mig själv vill bara förstöra mig själv.
När jag var sju år så flyttade mamma ifrån S. Men mamma och pappa beslöt då sig för att flytta ihop igen. Pappa började dricka sig redlöst berusad då han var ledig från jobbet. Och han drog hem sina kompisar som också var fulla. Och när jag hade gått och lagt mig i mitt rum på kvällen, så kom pappas kompisar in till mig och utsatte mig för samma saker som S hade gjort. Så det fortsatte i ytterligare tre år.
Både S och pappas kompisar skrämde mig till tystnad, de berättade om en massa hemska saker som skulle hända mig om jag berättade för någon. Bl.a. att ingen skulle vilja veta av mig och mamma skulle slänga ut mig. Och de berättade att allt var mitt fel, att det var jag som hade gjort så att de ville göra så mot mig. Och sen så sa de att det dessutom var fullkomligt normalt det de gjorde, så gjorde alla vuxna män mot småflickor som mig...
Så sammanlagt pågick detta i sju år, från jag var tre år tills jag var tio år.
När jag var tio år så skildes mamma och pappa igen, och i och med att pappa flyttade så slutade ju detta med hans hemdragande av fulla kompisar.
Men sexuella övergrepp är inte det enda jag har varit utsatt för.
Jag blev mobbad i skolan från ettan till sexan.
Mamma har slagit mig, tills jag var 13 år, då slutade hon slå fysiskt, men hon har slagits psykiskt i stort sett hela mitt liv.
Varför slog hon då? Ja, jag hade väl gjort nåt fel. Råkat finnas till vid fel tillfälle. Pratat, skrattat, blivit arg, eller irriterad... Märkts över huvud taget. Jag skulle helst inte finnas till. Mamma har alltid sagt hur värdelös jag är, att allt är mitt fel, att vad har hon gjort för att förtjäna en sån hemsk dotter?? Herregud, det är henne det är synd om, hon som har det så svårt. Hon som mår dåligt. Och hon är ju världens mest perfekta mamma, hon har ju aldrig gjort nåt fel.
Så detta har jag levt med hela mitt liv. Samtidigt har det funnits en oerhörd "kärlek". Kramar, pussar... sagts att hon älskar mig. Men hur kan hon säga att hon älskar mig ena sekunden, och slå mig nästa?? Jag har aldrig fattat det där. Har alltid känts så falskt. Hon har liksom alltid gett dubbla budskap...
Ja detta och mer därtill har jag överlevt.
Lillninamarie vill fortsätta överleva, och ta sig igenom detta för att sedan kanske kunna må bra. Högsta drömmen är att kunna hjälpa andra i en liknande situation. För ingen förstår så bra som den som själv har varit där.
Men storninamarie vill inte alls, hon har tappat allt hopp, all vilja att ta sig igenom. Hon vill ta livet av sig, skära sig, förstöra sig själv. Vill fly från detta som gör så oerhört ont och är så oerhört svårt att leva med. Eller rättare sagt, det går inte att leva med, inte nu i alla fall.
Och hon kan inte tro att det nånsin skulle gå att leva med det...
Och det är storninamarie och rösterna som har övertaget nu. Lillninamarie är livrädd att storninamarie ska lyckas. Och storninamarie är lika rädd att lillninamarie ska lyckas...